"Jag saknade pappa så det skrek inom mig. Jag saknade honom väldigt, väldigt mycket. Ofta tyckte jag att jag såg honom där hemma. Vid fönstret lutad över skrivbordet som inte stod där längre. Tyckte jag hörde honom. Hans sätt att stänga dörren med en bestämd knyck. Vanan att liksom tappa skorna när han kom hem och tog av sig."Timjans bästa vän Linnea åker till Thailand över jul men när man under annandagen får se de första bilderna efter Tsunamikatatrofen vägrar hon tro att hennes vän inte kommer hem mer. Dagar blir veckor och veckorna går, varken Linnea eller hennes mamma kommer hem, livet måste gå vidare. Och hemma uppstår det andra konflikter, Timjans pappa börjar mer och mer undvika sin familj, en ny flicka kommer till skolan, en flicka som vet hur det är att ha förlorat någon i katastrofen och lite, lite grann börjar det sakta kännas som om livet ska bli fint igen.
Om jag hade läst den här innan bokfemman om samtida romaner hade kommit upp så hade den varit med utan att tveka, den uppfyller med råge alla de kraven som fanns med. En otroligt bra bok om det är att bli lämnad kvar i ovisshet, att inte veta om ens älskade vänner ska komma hem eller inte och hur man går vidare trots att man tycks vara ensam i sin sorg och alla andra gått vidare.
Det som förvånar mig är dock vilken ålder som boken vänder sig till, omslaget får mig att tro att det är tio och uppåt men Timjan och hennes vänner ska precis gå ur nian och många unga vuxna skulle nog tycka om den. Namnvalet Timjan känns inte heller så vuxet samt att det inte framgår av baksidestexten hur gamla flickorna är. En riktig miss för hur ska man kunna veta om man inte läst boken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar