»Weasley fängt doch nie ein Ding,
Schützt ja keinen einz'gen Ring,
So singen wir von Slytherin:
Weasley ist unser King.
Weasley ist dumm wie 'n Plumpudding,
Lässt jeden Quaffel durch den Ring.
Weasley sorgt für unsern Gewinn,
Weasley ist unser King.«
Harrys femte år börjar oroväckande underligt när två dementorer dyker upp i Little Winginton. Han har ju själv sett Lord Voldemort återfå sin mänskilga skepnad men ingen tycks tro på honom, ingen verkar ta hans varning på allvar och varför undviker Dumbeldore honom. Natt efter natt drömmer han om en dörr i slutet av en korridor och hur ska han lyckas överlista den nya läraren i försvar mot svartkonster, den vidriga professor Umbridge?
Förvånansvärt att en så dålig bok kan vara så lång, men nu har jag äntligen tagit mig igenom den, det tog sin tid. Blir lika förvånad varje gång om hur ouppfostrad Harry Potter är och så gnällig att jag har svårt att känna något medlidande. Men på något sätt är den förtrollande för trots detta ser jag fram mot att läsa vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar